Kritahav och havsmonster

Nu förtiden är det lugnt och fridfullt i Tykarp och Ignaberga. Annat var det för 80 miljoner år sedan...

Kritahavets invånare

Det var en gång för länge sedan...

Föreställ dig att du reser 80 miljoner år tillbaka i tiden, du befinner dig nu i kritaperioden! Tykarp och Ignaberga täcktes av ett varmt grunt hav, och i havet fanns många små öar. På öarna levde små dinosaurier och i havet fanns mängder av ostron, kräftor, sköldpaddor, bläckfiskar och hajar. Här slogs havslevande monster mot varandra, som draklika mosasaurier och långhalsade plesiosaurier! 

Vi kan se resterna av detta hav med dess invånare än idag, fast det ser lite annorlunda ut. Det som en gång var djur och växter är idag ett kalkberg som stäcker sig från Ignaberga och Tykarp till Kristianstad och förbi Bromölla,  detta område kallas Kristianstad kritabassäng. Kalkstenen är mycket rik på fossil och har man tur och tålamod kan man hitta fossil efter bläckfisk och till och med hajtänder! 

Det är faktiskt så allt kalkstenen från Kristianstadområdet innehåller svindlande mängder av fossil! Forskare har hittat rester efter topprovdjur som hajar, mosasaurier och plesiosaurier men också fossil från mängder av andra djur. Det verkar som att området med dess öar, vikar och laguner fungerade som en barnkammare för rovdjuren. Här var vattnet relativt lugnt och det fanns gott om mat för de stora havslevande bestarna. I dessa lugna vatten föddes ungarna, och de kunde växa upp och lära sig att jaga innan de begav sig ut i farligare vatten.

Fossiler och kalksten är väldigt spännande, och stenen är även mycket användbar. Här i Tykarp och Ignaberga finns en lång tradition av kalkbrytning, enda från 1100-talet fram till idag. Förr, när man bröt kalk i gruvor, använde man den till murbruk. Idag bryter man kalksten i dagbrott ovan jord, och den används inom jordbruket och vid framställning av järn. Kalk finns även i många av de saker som du använder, till exempel tandkräm, glas och toapapper. 

Så när du besöker Tykarpsgrottan besöker du faktiskt kritahavet! Överallt - i taket, väggarna, golvet och pelarna hittar du kalksten fylld med fossiler efter de djur och växter som levde i havet för 80 miljoner år sedan. Det blir inte mycket häftigare än så!

Kristianstad kritabassäng. Det rutiga området visar resterna av kritahavet bevarat som kalkberg.
Mosasaurien - kungen i kritahavet.

Mosasaurier - havets kungar!

Mosasaurier, eller havsdrakar, var ett havslevande kräldjur som levde under kritatiden. De finns bevarade som fossiler där bland annat kotor och tänder har hittats runt om i världen, till exempel i kalklagren i Skåne (Bromölla och Tykarp/Ignaberga). I Holland och USA har man till och med hittat hela skelett!

Ben som forskare har hittat visar att mosasaurier utvecklades från landlevande till havslevandedjur. För ca 100 miljoner år sedan var de 1 – 2 meter långa ödlor som jagade i havet och la ägg på land. Under kommande miljoner år utvecklades de till stora rovdjur som härskade i havet, och i stället för att lägga ägg födde de levande ungar i vattnet. De andades med lungor, och behövde hämta luft ovan vattenytan.

Mosasaurier kunde bli riktigt stora! Den största man känner till heter Mosasaurus Hoffmani. Den kunde bli upp till 15 meter lång, ungefär lika lång som en stor buss! Mosasaurus Hoffmani hade liksom andra mosasaurier ett kraftfullt vapen: dess käftar! Käftarna kunde bli upp till 150 cm långa och i dem satt det fullt med 6 – 8 cm långa tänder som grep tag om bytet. De hade inte särskilt skarpa tänder och kunde inte flå eller slita sönder sitt byte såsom hajar gör. Men med hjälp av den kraftiga och ledade underkäken kunde de dra ner sitt byte i halsen och svälja det helt utan att tugga det! När forskare har hittat fossil efter mosasaurier har de ibland hittat fossila matrester i deras magar men också fossiliserat bajs. Innehållet i magarna och bajset berättar att de gärna åt havssköldpaddor, bläckfiskar, hajar, fisk, simmande fåglar, svanödlor och till och med andra mosasaurier. 

De var också några rackare på att simma, och det gjorde de genom att slå med den långa och kraftfulla svansen. Simsättet gjorde att simma och accelerera blixtsnabbt, men de kunde troligtvis inte simma i toppfart några längre sträckor. Förutom svansen hade de även fenor som hjälpte dem att styra sig genom i vattnet.   Forskare har inte hittat mosasaurieben i lager som är yngre än kritatiden. Det dog ut för ca 65 miljoner år sedan när en meteor slog ned på jorden. Efterverkningarna var så våldsamma att hälften av jordens alla djurarter dog ut, till exempel mosasaurier och dinosaurier.

Mosasaurietand. Foto Filip Lindgren.

Plesiosaurier - havslevande ödlor! 

Utöver mosasaurier fanns ytterligare en stor grupp marina reptiler i kritahavet: plesiosaurier, ibland kallade svanhalsödlor. Liksom mosasaurierna utgjorde plesiosaurierna toppen av kritahavets näringskedja. Det fantasifulla namnet svanödla kommer sig av djurets långa hals. Forskare ansåg tidigare att dess hals var böjliga och rörliga likt svanars, och att de var perfekta för att fånga fisk och andra bytesdjur med. De äldsta fynden forskare gjort av plesiosauriefossil kommer från slutet av Trias, för ca 200 miljoner år sedan. De dog ut, liksom många andra arter, i slutet av kritaperioden för 65

miljoner år sedan. 

Plesiosaurier delas in i två grupper, långhalsade och korthalsade. I Kristianstad

kritabassäng har forskare hittat fossil efter båda dessa grupper: den långhalsade Scanisaurus och den korthalsade Polycotylidae. 

Den 4 – 5 meter långa Scanisaurus, eller Skåneödlan, har hittills endast hittats i Kristianstadområdet. Den jagade troligtvis i öppna vatten och på havets botten, där småfisk och även belemniter stod på menyn. De långhalsade plesiosauriernas mest utmärkande drag var deras långa halsar, som kunde utgöra mer än hälften av hela dess kroppslängd. Till skillnad från tidigare tror forskar idag att halsarna var stela, och den tillsammans med det lilla triangulärformade skallen med jämna och vassa tänder gav Scanisaurusen en strömlinjeformad kroppssiluett, perfekt för rörelse och jakt i havet!

De korthalsade Polycotylidae såg något annorlunda ut. Halsen var markant kortare, och de hade ett större huvud jämfört med de långhalsade plesiosaurierna. De var utmärkta simmare, och det kombinerat med dess storlek gjorde dem till skräckinjagande rovdjur.Gemensamt för de lång – och korthalsade plesiosaurerna var att de födde levande ungar samt saknade gälar och andades med lungor. De fick därför söka sig ovan vattenytan för att hämta luft innan de dök ner i havet på jakt efter föda. De hade även två fenpar och simmade genom att slå med det ena paret så att det andra pressades uppåt av strömmarna i vattnet.

Fossil efter plesiosaurier har hittas i Ignaberga och Bromölla.

Halskota från en plesiosaurie. Foto Filip Lindgren.

Belemniter i mängder!

Belemniter är ett rovdjur och tillhör en djurgrupp som kallas för blötdjur där även musslor och sniglar ingår. Bläckfiskar är ett mycket gammalt djur, de första dök upp för nästan 500 miljoner år sedan. Det finns tre grupper av bläckfiskar som kan hittas som fossiler:

  •  Nautiloider (finns än idag)
  • Ammoniter (utdöda)
  • Belemniter (utdöda)

De första bläckfiskarna var havets kungar! Hajar och större fiskar fanns ännu inte, så bläckfiskarna hade inga direkta fiender. De kunde bli flera meter långa och höll sig flytande i havet genom sina gasfyllda skallar. Med hjälp av sin goda syn jagade de efter mat på havets botten. Forskarna är inte helt säkra på vad de tidigaste bläckfiskarna levde av, men man tror de jagade mindre kräftdjur och bläckfiskar. För ca 420 – 360 miljoner år sedan dök de första primitiva hajarna och de bepansrade fiskarna upp, och livet blev nu farligare för bläckfiskarna och deras storhetstid var över.

För ca 200 miljoner år sedan dök ammoniter och belemniter upp i haven. Ammoniternas yttre skal var ofta spiralformade och mycket sköra och hittas därför sällan i kalkberget här i Tykarp, Ignaberga och Bromölla. Fossil efter belemniter hittas däremot oftare. Belemniterna hade ett skal inuti den bakre delen av kroppen. Det inre skalet hjälpte bläckfisken att hålla balansen i vattnet.

Fossil efter belemniter kallas ibland för vätteljus och ser ut som en cigarrformad stav. De används som en ledfossil, vilket betyder att den kan användas för att åldersbestämma den bergart man hittat fossilen i. Genom fynd av fossiler uppskattar forskare att belemnitbläckfisken kunde bli upp till 3 meter lång.

Fossil efter belemnitbläckfisk. En vanlig fossil i området, även kallad vätteljus. Foto FIlip Lindgren.