Gruvans historia

Kalkbergets och Tykarpsgrottans historia sträcker sig långt bakåt i tiden!

Det började för 80 miljoner år sedan...

För 80 miljoner år sedan, under kritaperioden, täcktes större delar av Skåne av ett varmt och grunt hav fullt med djur och växter. På land, troligen små öar i ett skärgårdsliknande landskap, levde dvärgdinosaurier och i havet fanns djur som vi känner igen än idag såsom hajar, bläckfiskar, musslor och sjöstjärnor. Här fanns även havsdrakar, mosasaurier, väldiga monster som kunde bli upp till 15 meter långa. De, tillsammans med plesiosaurierna, var kritahavets härskare.

Avlagringarna efter havet och dess invånare bildar det fossilrika kalkberg som sträcker sig från Tykarp/Ignaberga till Kristianstad och Bromölla. Området, som ingår den geologiska formation som kallas Kristianstad kritabassäng, är vida känt inom forskarvärlden för dess fossilrikedom. Forskare har hittat rester efter topprovdjur såsom tidigare nämnda hajar, mosasaurier och plesiosaurier, men också fossil från mängder av andra djur, bland annat belemniter (bläckfiskar). Det verkar som att området med dess öar, vikar och laguner fungerade som en barnkammare för rovdjuren. Här var vattnet relativt lugnt och det fanns gott om mat för de stora havslevande bestarna. I dessa lugna vatten föddes ungarna, och de kunde växa upp och lära sig att jaga innan de begav sig ut i farligare vatten.

Kalkbrytning, en tradition med långa anor

Tidigt, troligen redan under 1100-talet började man här i Ignabergatrakten bryta sig ned i berget genom grunda dagbrott för att nå den användbara kritkalken. Kalken användes främst som byggnadsmaterial, bland annat vid uppförandet av Ignaberga gamla kyrka, en romansk kyrkobyggnad vilken stod färdig omkring 1100.

Med tiden gick man från grunda dagbrott till en mer förindustriell brytning genom gruvdrift. I närheten av Ignaberga dagbrott, som än idag är aktivt, finns flera raserade gruvor, ett tydligt tecken på den tidiga underjordiska gruvdriften. Från tidigt 1600-tal till mitten av 1700-talet rådde det febril underjordisk aktivitet. Spåren av dessa gruvor visar sig som djupa kratrar i marken då man använde sig av osäkra brytningstekniker. När man inte längre kunde stå på gruvgolvet för att bryta loss kalkblock ur taket restes stegar eller ställningar. Det innebar att man skapade imponerande men instabila kyrkovalvsliknande salar, upp till 7 meter i takhöjd. 

Under sin skånska resa 1749 besökte Carl von Linné Vedhygge gruva, ca 3 km från Tykarpsgrottan. Här konstaterar Linné att ”hade bönderna förstått att anlägga pelare såsom i andra gruvor, hade inga arbetare kunnat här bliva olycklig”. Följden blev att takhöjden sänktes och att bönderna lämnade fler bärande pelare. Resultatet av den nya brytningstekniken syns tydligt i Tykarpsgrottan. Gruvan, som härrör från 1750-talet, och liksom de övriga gruvorna i trakten ägdes gemensamt av traktens bönder, har en markant lägre takhöjd och betydligt fler pelare än de äldre gruvorna.

Gemensamt för den underjordiska brytningen i de äldre och yngre gruvorna är dock valet av verktyg. Vid kalkbrytningen använde man sig av hackor och mejslar, och än idag syns spåren efter dessa verktyg på pelare och väggar. I de äldre gruvorna är märkena osymmetriskt placerade till skillnad ifrån de yngre gruvorna, där räta linjer efter huggverktygen visar på en brytning av jämna kalkblock. Det påfrestande arbetet med att hugga loss kalkblock var männens arbetsuppgift och kvinnorna bar upp kalkblocken ovan jord. Mängden kalk som bröts angavs i ”tjyng”/år. Ett ”tjyng” skall motsvara ca 250 l. Genom att rista in streck på pelare och väggar visste man hur mycket kalk var bonde bröt. 

Till de större gårdarna hörde kalkugnar, s.k. limnugnar, i vilka kalkblocken brändes till murbrukskalk. Dessa ugnar var alla i privat ägo, och några av dem finns bevarade än i dag. Ugnarna var uppbyggda av kallmurad sten, hästskoformade och rymde mellan 10 – 30 m³ . Efter bränningen såldes kalkbruket eller byttes mot andra varor. Priset berodde helt på kalkens kvalité, där den vita rena kalken betingade ett högre pris än den orena grå. Kalkbrytningen var mycket lönsam och gav en god inkomstkälla för traktens bönder utöver jordbruket.

Nya tider

I slutet av 1800-talet upphörde den underjordiska brytningen, och brytning av en mer industriell karaktär tog fart ovan jord. I Ignaberga kalkbrott kunde man bryta större mängder kalk under kortare tid, och kom därför att konkurrera ut den underjordiska kalkbrytningen helt. Den mängd man bröt ovan jord på en dag motsvarade ett års brytning under jord. Kvar i Tykarpsgrottan finns idag en 20 000 m² underjordisk labyrint med salar, gångar och hundratals pelare. Här har man sedan 1920-talet hållit

guidade visningar för allmänheten.

Gruvan har på senare år blivit en populär inspelningsplats för filmer och tv-serier. Det var bland annat här som Astrid Lindgrens älskade film om Ronja, Mattis, Lovis, Skalle-Per och Birk spelades in. Den gamla gruvan fick helt enkelt bli Mattisborgens ölkällare, där Ronja och Birk träffas efter att de skilts åt av sina trångsynta familjer. Gruvan syns även i den klassiska ungdomsserien Kullamannen och tv-serien Snapphanar samt det populära barnprogrammet Sommarlov med karaktären Sommarskuggan. Tykarpsgrottan är också populär inspelningsplats för musikvideos.